Gammalt vin smakar bättre

Den viktigast minne jag har om den första dag av mitt liv – när jag föddes – är inte att jag grät. Det minns inte heller att jag vägde mycket. Min enda viktigaste minne om den där dagen är att jag minns ingenting alls om den.

Jag förmodar att den dagen jag fyllde ett år, bakade momma himbasha brödd; och den äldsta i gruppen skar bröddet övan min rygg. Jag tror inte att jag åt en bit av det brödet. Dock kom jag ihåg hur gott det var tårtan som min kompis Darsh köpte när jag fyllde 33 år gamal. De här kan verka för få minnen men en habesha knappast firar föddelsdagar eller i många fall vet inte vilken dag hen föddes (fråga min kollega Annica om man vill veta mer).

Idag, emellertid, har jag lagt till ett nytt minne i de få minnena i min föddelsdag ryggsäck. Mina underbara kollegor firade mig min fyrtionde föddelsdag. Den känslan jag kände när de sjöng, ”Ja må han leva”, kan jämföras med den glädje man känner när hen har levt till 100 härliga år och säger man det är tillräklig nog.

Fyrtio år är otrolig och oväntat för mig. ”Nu blir allt nedförsbacke,” tänkte jag. Det blir en snabba motorväg mot rullatoren vilken mina kollegor Gunilla och Aron lovade mig att de skulle spara deras begagnad rullatorer för mig när de är mycket äldre. Mina kollegor Elin, Susanne, Lisa, Åsa S. och Sven-Erik varnade mig om medelålderskris vilken jag trodde att det blir den lättaste av alla kriser vi ser nu för tiden.

Det är inte en dyster känsla alls att hänga på ansiktet stora siffror av rynkor. Det har något skönhet – särskilt när man som mig, i en snöig vinter dag, får härliga blommor från varma kollegor. Ni, mina härliga kollegor, måste veta att ni gjorde min dag! Tack för det!!

Min kollega Aron sa (för att uppmuntra mig), ”Fyrtio är en bra år!” Jag kände lycklig i väntan att han ska förklar för mig. Men fortsättade han, ”Men femtio är bättre... och sextio underbara!”

Det behövs inte att filosofera; han har sant, tror jag. Trots allt smakar gammalt vin bättre!