En Resa till Rossön

Idag reste min kollega Aron och jag till Rossön. Vi skulle hamna i Rossön by efter vi körde genom Backe by. Vi körde fort de 10 km avstånd mellan de två byar för att hinna i tid till vårt bokade möte. Som stormen yrde vi snön vilken täckte vägen som om vit bomull tyg. Den skojig Aron sa: ”Var hittade du gaspedalen nu?” Jag visste att han retade mig hur sakta körde jag de senaste 50 km.

Vi avreste medan vi debatterade om Rossön eller Backe var en bättre ställe. Eftersom Arons navelsträng är begravt i Rossön, är Arons relation med byn som ett embryo med sin mamma. När det är dags att gå hem efter jobbet ibland går jag förbi Arons rum; då brukar Rossön dyka upp i våra diskussioner och skulle Aron visa mig hur Rossön ser ut i Google Maps mer än tusen gånger. Jag också beskriver hur vackert Backe är för att utmana honom.

När Aron fyllde 60 år för två år sedan firade vi, alla kollegor, födelsedagen för honom, och det känns som det var bara igår. Den skojiga och unga själ som en tjugoårig Aron berättade för oss under vårt morgonmöte på jobbet att han tar pension snart. Våra tystnad medan vi tittade på honom verkade förstod vi att det är dags att vi skulle sakna sitt skämten under fika.

Under de sista två år reste vi tillsammans på grund av arbete. Men vi hade aldrig rest till Rossön tillsammans. Därför Aron hade berättat för mig att han skulle visa mig sina föräldrars hemma. Efter vi klarade oss med jobbet åkte vi direct dit där han föddes, och växte upp.

Månsa bakom kameran

Det huset vilket är byggt upp i 1880talet var täckt i snö. Vi plogade snön i vägen för att nå åt ytterdörren. Vi gick ur från den 15 grader under noll kalla yttertemperaturen, och stod vi mitt i huset där de riktiga familj grejerna värmde det huset till 10 grader över noll. Aron ledde mig ner till källaren och kollade upp om uppvärmningen fungerade bra. Då klättrade vi upp baka till vardagsrummet.

Han visade mig vem de var i bilderna, och vi vände till väggen vid utgångsdörren där en bild hängde. Aron pekade på bilden med stolta uppsyn och sa: ”Och den här är min farfar!” Både av oss skrattade högt.

Aron ärvde sin hängivenhet till vänsterpartiet från sin pappa. Han hade berättat för mig att sin far var en medlem i ett populärt arbetapartiet.

Sverige är ett exempel att starka arbetarrörelse kan underlätta ett lands förändringar och utveckling. Från mitt högstadiums lektion i politiska ämne minns jag alltid ett begrepp – ”människans adel skiner på oss från sina arbetshärdade kroppar”. Den där tiden när jag gick fram och tillbaka i skolan och hemmet, brukade jag titta på många olika sloganer med bilder av Marx, Engels och Lenin ritad på väggen av en livsmedelsfabrik. ”Som om de är påven ritar de dem här!” skulle mamma ange hennes motvilja, och fortfarande är det fräsch i mitt minne.

Socialism var skrämmande eftersom folk var tvingad att acceptera den. Men den meningen ”människans adel skiner på oss från sina arbetshärdade kroppar” är inte osann. Bilden som Aron pekade på som sin farfar var Karl Marx. Aron berättade för mig förut att sin pappa hade upplevde många problem därför att han hade varit jätteaktivt Marxist. Jag gissade att Arons pappa var en duktig arbetare och uppfostrade sina barn att vara så duktiga som honom. Jag också föreställt mig att han välsignade sig själv inför Marxs bild innan han gick ur till jobbet.

Den sista aktiviteten påminde mig om en händelse i Eritrea. En bekant till mig såg sin pappa välsigna sig själv inför en bild som hängde från väggen i deras vardagsrum innan han gick ur till jobbet. ”Vad gör du pappa?” frågade hon.

”Jag ber till helgon Maria för att gör den en välsignad dag,” sa pappan.

”Vem berättade för dig att hon är helgon Maria?”

”Vem berättade för dig att hon inte är?”

”Men pappa, den här är Mona Lisa, den vackraste kvinna i världen. Hon är inte helgon Maria.” skrattade hon och kallade sin mamma.

”Ingen fara, båda är vackra.”

Mamman gick med i diskussionen. Hon också bekräftade att hon gjorde samma som pappan. Dottern kunde inte stoppa skratta.

Pappan kände inte generad utom att han gick direkt till jobbet. Han var jätteduktig elektriker vars barn uppväxt att vara så duktiga som honom och bidrar mycket till deras samhälle.

Mer än de figurerna speglad på de två bilderna, vad är viktig är den idén vilken är bakom dem. Jag är säkert att den idén spelade viktig roll i Arons liv samma som i de barnen till den familjen indikerat ovan. När jag började att jobb och snubblade som ny anställde, fick jag stöd från alla mina kollegor. Aron har varit också som min mentor och kunde jag få många kontakter genom honom. Han också bjöd in mig till många aktiviteter utanför arbete.

Han bereder sig för att springa i Stockholm Marathon mer än trettio gånger nu. Han övertygade mig för att följa med till träningen för mer än ett år sedan. Jag har sprungit flera månader trots att jag inte har uppnått vad det kräver att delta i en marathon. När jag funderar på hur Aron gör sådan saker, förstår jag att man kan uppnå vilka mål som helst man syftar åt om man tro på sig själv för at uppnå dem.

Jag minns att mina många afrikaner vänner och jag kalla varandra ”min bror från andra moder”. Liknande, har jag presenterat Aron som min far medan vi träffar någon i sammanhang utanför arbete. Vi har skrattat så mycket på det här skämtet. Vi gör det lätt med vårt skratt till de som blir förvirrad av jämföra vår hudfärger.

Aron också har ett skämt om mig. Det kom upp efter en person letade efter mig på jobbet. Aron kom och berättade för mig att någon hade letat efter mig.

”Vem är det?” frågade jag.

”Jag tror att han är din landsman.”

”Är han från Backe?” frågade jag igen.

Eftersom Backe är den först ställe jag hamnade i och bodde för mer än ett år efter jag flyttade till Sverige, anser jag den som min ursprungsort. Därför jag svarade till Aron om personen var from Backe. Aron också utvecklade den så att han presenterar mig till någon som om jag kom ifrån sin angränsande by.

När vi var redo att återvända till kontoret berättade Aron för mig om sin barndom. Jag lärde mig att många skidåkare som är kändis på nationella och internationella nivåer kom ifrån Rossön by. Samma dag han föddes, vann skidåkare Sigvard Johnsson från Rossön Vasaloppet. Journalister ringde och frågade frun till vinnaren hur hon kände om sin mans seger.

Hon svarade att det spelade ingen roll; hon var ännu mer glad att hennes granne födde ett barn som vägde 4 kg. Aron, som vägde 4 kg när han föddes, berättade för mig att han spelade och gick till skolan med ca. 20 barn som föddes samma år som han. Han visade mig den fotbollsplanen där han spelade fotboll under sin barndom men nu var det tom och utan ett barn.

Det verkade till mig att frun till den skidåkning vinnaren var glad av det nya barnet mer än den segern eftersom hon satt hög värde till människa. Det också verkade till mig att detta var liknande tradition med de många Afrikanska traditioner vilka anser att ha fler barn som rikedom.

Vi började den returresan innan Marxs bild, och Arons bild som ett barn vilken jag bildat i mitt sinne avdunstade. Medan vi pratade kring om krigar i världen som aldrig slutar, tryckte jag gaspedalen tills vår bil flög. Jag minns att jag minskade farten instinktivt när vi hann till oplogad snö eller kurvor. Mitt sinne funderade för att hitta någon idé som kan dyker upp från någon bild. Efter jag tänkte om de väggarna i min lägenhet och hittade jag ingen bild på dem, och jag kände mig generad.

Jag minns att muslimer inte använder bilder eller symboler som företräder religiös tro. Eftersom de bilderna kristna använder är kopierat från antingen europeisk eller grekiska mytologier, mer än de bilderna den idén bakom dem kände värdelös. Jag också kom ihåg att de hinduiska avgudar verkar ibland som en askkopp.

Då kastade jag bort det minnen om de som blir förvirrad av jämföra vår hudfärger; och jag kom ihåg och låt ur min leende när det blev klart att Aron och jag kom ifrån två samhälle vars pelare hade varit socialism. Jag förstod att till vilken Aron kallade ”farfar” är också min ”farfarsfar”; jag också bestämde att reservera en av de tomma väggarna i min lägenhet för den bilden.